Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja.
»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten. Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.»
Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen, stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt anfall av vansinne.
»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den vilda varghonan.
Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt brev, utan har skickat mig det tillbaka.
Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva kvar i Herrans tusenårsrike.»
De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade med där uppe åt Haparandahållet.
»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla, för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid, och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.
Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått, som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg söderut.»
Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. — »När ska kriget bli slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss det!»