När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn. Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att i lugn få tänka över det han hade hört.

När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala mera med honom. — »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig. — »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv. Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. — »Tala med honom om Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala om allting. Tala med honom om Sigrun!»

»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk, där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina tankar.»

Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och mannen, som satt mittemot henne.

Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade hatten upp i nätet och började språka.

Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina bekymmer.

»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag har det.»

Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.

»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»

»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat! Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer hem.»