»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»
Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.
»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,» fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.
Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.
»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»
»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har hela dagen för oss.»
»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag, under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han väl lov att vara nöjd med oss.
Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra, vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna, som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.
Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.
'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd med oss.'