»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting sa, så brast henne tålamodet.
'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och vad ska han nu tänka?'
Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade jag efter henne.
'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl min.'
Då rätade Sigrun upp sig.
'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så styggt för att man vågar säga något till dig, som du inte tycker om att höra?'
Och så gick hon äntligen på allvar.
Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»
Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga.