HÅNGER.
Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska! Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!
»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon.
»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst passar er! Vi har tid på oss.»
Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.
»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan, både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.
Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.
Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt det östra fönstret.
Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se någonting genom dem.
Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag, att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.