'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.'
'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket, finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det en gumma i källarkammarfönstret?'
'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.'
'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?'
'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med till världens slut.'
Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram orden.
Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. — 'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!'
'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den där gården.'
Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss.
'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att min bror har sett något förrän i dag.'