Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och strax därpå vek han förskräckt tillbaka.
'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med mig.'
Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.
'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp den första psalmvers, som kom oss i tankarna.
Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.
Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.
Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd med honom.
'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.'
Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen för att visa brodern ifrån sig.
'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.'