[323] kom åter till sig själv, was himself again.
“Detta kunde ha varit ett ömkligt slut på mycken möda”, tänkte han, medan han tände ljuset och steg upp i sadeln. Han var ganska förödmjukad. Det syntes honom nu inte mycket troligt, att han skulle lyckas med sin färd.
Mot aftonen kom Raniero till Ramle och red fram till ett ställe, där karavaner brukade få natthärbärge. Det var en stor, överbyggd gård. Runtomkring funnos små avbalkningar, där de resande fingo ställa in[324] sina gångare. Där funnos inga rum, utan människorna fingo sova bredvid djuren.
[324] ställa in, put up.
Det var överfullt med folk, men värden skaffade dock rum för Raniero och hans häst. Han gav också foder åt hästen och mat åt ryttaren.
Då Raniero märkte, att han blev så väl behandlad, tänkte han: “Jag börjar nästan tro, att rövarna ha gjort mig en tjänst, då de togo ifrån mig min rustning och min häst. Säkert kommer jag lättare genom landet med min börda, om man håller mig för en galning.”
Då Raniero hade lett in hästen i spiltan, satte han sig på en kärve halm och höll ljuset mellan sina händer. Det var hans mening att inte sova, utan hålla sig vaken hela natten.
Raniero hade dock knappast satt sig ned, förrän han inslumrade. Han var förfärligt trött, han sträckte under sömnen ut sig, så lång han var,[325] och sov ända till morgonen.
[325] så lång han var, at full length.