Då han vaknade, såg han varken till ljuslågan eller ljuset. Han sökte i halmen efter ljuset, men fann det ingenstädes.
“Det är någon, som har tagit det ifrån mig och släckt det”, sade han. Och han försökte tro, att han var glad över att allt var slut och att han inte behövde fullfölja ett omöjligt företag.
Men på samma gång han tänkte så, erfor han tomhet och saknad. Han tyckte sig aldrig ha haft större lust att lyckas med något, som han hade föresatt sig.
Han ledde ut hästen, ryktade den och lade på sadeln.
Då han var färdig, kom värden, som ägde karavanseriet, fram till honom med ett brinnande ljus. Han sade på frankiska: “Jag måste taga ditt ljus ifrån dig i går, då du somnade, men här har du det åter.”
Raniero lät ingenting märka,[326] utan sade helt lugnt: “Det var klokt av dig, att du släckte det.”
[326] lät ingenting märka, betrayed nothing.
“Jag har inte släckt det”, sade mannen. “Jag såg, att du hade det brinnande, då du kom, och jag trodde, att det var av vikt för dig, att det skulle fortfara att brinna. Om du ser hur mycket det har minskats, förstår du, att det har brunnit hela natten.”
Raniero lyste upp av[327] glädje. Han berömde värden mycket och red vidare i det bästa lynne.
[327] lyste upp av, beamed with.