Raniero visste, att det ute på berget fanns gott om kvistar och ris, så att det inte skulle ha varit svårt för honom att samla bränsle till en eld. Men han ansåg den ljuslågan, som han bar, mycket helig och ville inte med den tända något annat än ljusen framför den heliga jungfruns altare.
Ovädret blev allt värre, och till sist hörde han åska och såg blixtar.
Och en blixt kom och slog ned på berget tätt framför graven och antände ett träd. Och Raniero fick på detta sätt sin brasa tänd, utan att han behövde[341] låna av den heliga elden.
[341] utan att han behövde, without having to.
Då Raniero red fram[342] genom en ödslig del av Ciliciens bergstrakt, tog det slut med hans ljus. De ljusknippen, som han hade fört med sig från Jerusalem, voro för längesedan åtgångna, men han hade dock kunnat reda sig, därför att det utefter hela vägen hade funnits kristna församlingar, där han hade tiggt nya ljus.
[342] fram, on.
Men nu var det ute med hans förråd,[343] och han trodde, att detta skulle bli slutet på hans färd.
[343] var det ute med hans förråd, his supply was exhausted.
Då ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom i handen,[344] sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och torrt gräs och tände detta med det sista av lågan. Men det fanns inte mycket däruppe på berget som kunde brinna, och elden skulle väl snart vara slut.