[344] honom i handen, his hand.
Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga lågan måste dö, hörde han sång från vägen, och en procession av vallfärdande kom tågande uppåt stigen med ljus i händerna. De voro på väg[345] till en grotta, där en helig man hade levat, och Raniero följde efter dem. Det fanns då bland dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå, och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.
[345] på väg, on their way.
Då hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att hon skulle ge honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även flera andra skänkte honom de ljus, som de buro.
Han släckte ljusen och skyndade nedåt stigen och tände ett av dem vid de sista glöden från den eld, som var tänd av den heliga lågan.
En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade lagt sig att sova i ett busksnår. Han sov tungt,[346] och ljuset stod bredvid honom mellan ett par stenar. Men då Raniero hade sovit en stund, började det regna, och detta fortgick tämligen länge, utan att han vaknade. Då han äntligen spratt upp ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han vågade knappt se mot ljuset, av fruktan[347] att det kunde vara släckt.
[346] tungt, soundly.
[347] av fruktan, for fear.