“Har du färdats långt på detta sätt?” frågade han honom.
“Jag har ridit på detta sätt ända från Jerusalem”, svarade Raniero.
“Har då ditt ljus varit släckt många gånger under vägen?”
“På mitt ljus brinner ännu samma låga, som då jag for från Jerusalem”, sade Raniero.
Då sade Robert Taillefer till honom: “Jag är också en av dem, som bära en låga, och jag ville, att den evigt brunne. Men törhända kan du, som har fört ditt ljus brinnande ända från Jerusalem, säga mig vad jag skall göra, för att den inte skall slockna.”
Då svarade Raniero: “Herre, det är ett svårt arbete, fastän det synes vara av ringa vikt. Jag vill visst inte råda er till ett dylikt företag. Ty denna lilla låga fordrar av er, att ni alldeles skall upphöra att tänka på något annat. Inte tillåter hon er att ha någon käresta, ifall ni skulle ha lust för sådant, och inte heller vågar ni för den lågans skull sätta er ned till ett dryckeslag. Ni får intet annat ha i tankarna än just denna låga och ingen annan glädje äga. Men varför jag mest av allt frånråder er att göra samma färd, som jag nu har frestat, det är därför, att ni intet ögonblick kan känna trygghet.[351] Genom hur många faror ni än kan ha bärgat lågan, så får ni inte ett ögonblick tro er säker, utan ni måste vänta, att den i nästa ögonblick skall svika er.”
[351] känna trygghet, feel secure.
Men Robert Taillefer höjde huvudet stolt och svarade: “Vad du har gjort för din ljuslåga, det skall jag väl veta att göra för min.”
Raniero var kommen till Italien. Han red en dag fram på ödsliga vägar uppe bland bergen. Då kom en kvinna springande efter honom och bad att få låna eld av hans ljus. “Elden är slocknad hos mig”,[352] sade hon, “mina barn hungra. Låna mig eld, så att jag kan värma min ugn och baka bröd åt dem!”