[352] hos mig, in my house.
Hon sträckte upp handen efter ljuset, men Raniero höll undan det, därför att han inte ville tillåta, att något annat tändes vid den där lågan än ljusen framför den heliga jungfruns bild.
Då sade kvinnan till honom: “Giv mig eld, pilgrim, ty mina barns liv är den låga, som det är mig ålagt att hålla brinnande!” Och för de ordens skull lät Raniero henne tända veken i sin lampa vid hans låga.
Några timmar därefter red Raniero in i en by. Den låg högt uppe på berget, så att där rådde stark köld. En ung bonde stod på vägen och såg den stackaren, som kom ridande i sin slitna kåpa. Han tog raskt av sig den korta mantel han bar och kastade den till honom, där han satt på hästen. Men manteln föll då rätt ned över ljuset och släckte lågan.
Raniero påminde sig då den kvinnan, som hade lånat eld av honom. Han vände tillbaka till henne och fick sitt ljus tändt på nytt med helig eld.
Då han skulle rida vidare, sade han till henne: “Du säger, att den ljuslåga, som du har att vårda, är dina barns liv. Kan du säga mig vad namn den ljuslåga bär, som jag har fraktat på långa vägar?”
“Var blev din ljuslåga tänd?” frågade kvinnan.
“Den blev tänd vid Kristi grav”, sade Raniero.
“Då kan den inte nämnas annat än mildhet och människokärlek”, sade hon.