Raniero skrattade åt svaret. Han tyckte sig vara en sällsam apostel för slika dygder.
Raniero red fram mellan blåa kullar av skön skapnad. Han såg, att han var i närheten av Florens.
Han tänkte på att han nu snart skulle vara fri från ljuslågan. Han kom ihåg sitt tält i Jerusalem, som han hade lämnat fullt av krigsbyte, och de tappra krigare, som han hade kvar i Palestina och som skulle glädja sig åt att han återtog krigaryrket och förde dem till segrar och erövringar.
Då märkte Raniero, att han ingalunda erfor glädje vid att tänka på detta, utan att hans tankar hellre togo en annan riktning.
Raniero insåg då för första gången, att han inte mer var samme man, som hade farit från Jerusalem. Den där ritten med ljuslågan hade tvungit honom att glädja sig åt alla, som voro fridsamma och kloka och barmhärtiga, och att avsky de vilda och stridslystna.
Han blev glad, varje gång han tänkte på människor, som arbetade fredligt i sina hem, och det föll honom in, att han gärna skulle vilja flytta in i sin gamla verkstad i Florens och förfärdiga skönt och konstfärdigt arbete.
“I sanning! Denna låga har omskapat mig”, tänkte han. “Jag tror, att den har gjort mig till en annan människa.”
V.
Det var påsk, då Raniero red in i Florens.