Knappast hade han kommit in genom stadsporten, ridande baklänges, med hättan neddragen över ansiktet och det brinnande ljuset i handen, förrän en tiggare reste sig och ropade det vanliga: “Pazzo, pazzo!”
Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång, och en dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under lång tid än att ligga och stirra på himlen, sprang upp på[353] sina fötter. Och båda började ropa detsamma: “Pazzo, pazzo!”
[353] sprang upp på, jumped to.
Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket larm för att väcka alla gatans pojkar. Dessa kommo framrusande ur vinklar och vrår, och så snart som de sågo Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen, ropade de: “Pazzo, pazzo!”
Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid. Han red stilla framåt gatan utan att låtsa om[354] de ropande.
[354] utan att låtsa om, without paying any attention to.
De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade upp och försökte blåsa ut ljuset.
Raniero lyfte ljuset i höjden.[355] På samma gång sökte han att driva på hästen för att undkomma pojkarna.
[355] lyfte ljuset i höjden, held the candle aloft.