Men de höllo jämna steg med[356] honom och gjorde allt, vad de kunde, för att släcka ljuset.
[356] höllo jämna steg med, kept pace with.
Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, ju ivrigare blevo de. De hoppade upp på varandras ryggar, spärrade ut kinderna och blåste. De kastade sina luvor mot ljuset. Det var endast därför, att de voro så många och trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda ljuslågan.
Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo människor och skrattade. Ingen kände medlidande med den galne, som ville försvara sin ljuslåga. Det var kyrkdags, och många kyrkogångare voro på väg till mässan. De stannade också och skrattade åt leken.
Men nu stod Raniero upprät i sadeln för att kunna bärga ljuset. Han såg vild ut. Hättan hade sjunkit ned, och man såg hans ansikte, som var avtärt och blekt som en martyrs. Ljuset höll han upplyftat, så högt han förmådde.
Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började taga del i leken. Kvinnorna viftade med sina huvuddukar, och männen svängde baretterna. Alla arbetade för att släcka ljuset.
Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk. I detta stod en kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket, ryckte till sig ljuset och skyndade in med det.
Hela folket[357] brast ut i skallande skratt och jubel, men Raniero vacklade till i sadeln och störtade ned på gatan.
[357] Hela folket, all the people.
Men då han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan genast utrymd av folket.