Ingen ville taga vård om den fallne. Hans häst var den enda, som stannade bredvid honom.
Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom Franceska degli Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus i handen. Hon var ännu vacker, hennes drag voro blida och hennes ögon allvarliga och djupa.
Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom. Raniero låg medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll på hans ansikte, gjorde han en rörelse och spratt upp. Det syntes, att ljuslågan hade all makt över honom. Då Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon: “Här har du ditt ljus.[358] Jag ryckte det ifrån dig, eftersom jag såg hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste intet annat sätt att hjälpa dig.”
[358] Här har du ditt ljus, here is your candle.
Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde intet hejda honom. Han började långsamt resa sig. Han ville gå, men sviktade och höll på[359] att falla. Då försökte han att komma upp på hästen. Franceska hjälpte honom. “Vart vill du hän?” frågade hon, då han åter satt uppe i sadeln. “Jag vill till domkyrkan”, sade han. “Då skall jag följa dig”, sade hon, “ty jag ämnar mig[360] till mässan.” Och hon tog och ledde hästen åt honom.
[359] höll på, was about.
[360] jag ämnar mig till, I intend to go to.
Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men Raniero såg inte vem hon var, ty han gav sig inte tid[361] att betrakta henne. Han endast höll ögonen fästade på ljuslågan.
[361] han gav sig inte tid, he did not take time.
De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte endast på ljuslågan och på att väl vakta den dessa sista ögonblick. Franceska kunde inte tala, därför att hon tyckte, att hon inte önskade få full reda i det, som hon fruktade. Hon kunde inte tro annat, än att Raniero hade kommit hem vansinnig. Ehuru hon var nästan övertygad därom, ville hon helst inte tala vid honom, så att hon skulle slippa att få full visshet.