Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom, att ehuru han ville hålla ut i det längsta,[371] väntade han endast nederlag. Vad båtade det honom nu, om han fick tända lågan! Oddos ord hade varit ett dråpslag. Sedan tvivlet en gång var väckt, skulle det spridas och ökas. Han tyckte, att Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.
[371] i det längsta, to the very last.
En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora, uppslagna portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann inte att rycka undan det, utan fågeln stötte emot det och släckte lågan.
Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.[372] Men i första ögonblicket kände han detta som en lättnad. Det var bättre, än att människor hade dödat den.
[372] tårarna trädde fram i hans ögon, tears sprang to his eyes.
Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande förvirrat hit och dit, som fåglar bruka, då de komma in i ett rum.
Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop: “Fågeln brinner! Den heliga ljuslågan har antänt hans vingar!”
Den lilla fågeln pep ängsligt. Han flög ett par ögonblick som en fladdrande låga omkring under de höga valven i koret. Därpå sjönk han hastigt och föll död ned på madonnans altare.
Men i samma ögonblick, som fågeln föll ned på altaret, stod Raniero där. Han hade brutit sig väg[373] genom kyrkan, intet hade kunnat hejda honom. Och vid lågorna, som förtärde fågelns vingar, tände han ljusen framför madonnans altare.
[373] han hade brutit sig väg, he had forced his way.