»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»
»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.
Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord. Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.
Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla städa.
Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta sig med.
Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.
Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till dess beslöt han att resignera.
Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida, vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som Boman avsett.
Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens representant.
»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.