Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn brukade se ut på det där viset.
Silverbuckla rodnade.
»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som för närvarande uppehåller sig på hotellet.»
»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»
»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat mig en upprörande skamlig behandling.»
Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren sulle ha gjort dä?»
Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en röst, som han redan kände allt för väl:
»Gå ombord, Olson!»
Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.
»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet fullt av sådana där underliga idéer.»