»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron—»
»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»
Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.
Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig motvilja i att utföra Askengrens befallningar.
Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika» höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.
Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:
»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»
Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.
Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut från honom.
»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»