Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam baron Silverbuckla mot land,
TUSEN TJOG ÄGG
Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.
Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för oss.
Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med livet.
Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte, kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.
»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»
»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»
Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.
»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»