Erlandsson blev arg, och det kan man knappast förtänka honom. Var det ett sätt, att bombardera honom med frågor. Hur farao skulle han kunna veta var kvinnans man var? Han visste ju inte ens var han själv var.
Han svarade med en motfråga:
»Var innerst i Kappadosien kommer fruntimret ifrån?»
»Var jag kommer ifrån?» frågade damen indignerad. »Var jag kommer ifrån? Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta och då måste jag ha somnat och så—ooo. Det är ju inte kusken!»
Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer, hade genast skyndat till hennes sida.
»Det är väl ingenting att tjuta för», sade Erlandsson brutalt. »Hon var väl inte så förtjust i kusken att hon inte tål att se en annan karl?»
»Ooo!» kved damen, som genast hade sin slutsats klar. »Goda boven, mörda mig inte. Min man har alla pengarna. Snälla banditen, låt mig behålla livet!»
»Lugna sig, frun, lugna sig», sade Erlandsson. »Jag vill er inget ont.
Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.»
Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje vid denna underrättelse blev hon ursinnig.
»Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar kvinna?»