»Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa. Det har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.»
»Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare.
»Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.
»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»
Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll som han kommit.
I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till Köpenhamn.
KAP. III.
Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda (ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.
Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.
Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.