»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»
»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min lagvigda och olyckliga maka.»
»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»
»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen någonstans på gatorna.»
»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»
Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade kusken genast efter.
»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»
»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.
Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på närmaste spåret.
»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo ombord på Malmötåget.