Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar, och ibland även burit upp och bäddat ned honom.
Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.
»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni talar med?»
»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr Erlandsson! Herr Erlandsson!»—Det fanns både förebråelse och en viss grad av beundran i tonen.
Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur plånboken.
»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»
Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla bock.
När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av bleckslagaremästare Olsson.
Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till bleckslagare Olsson.
Hemliga Karlsson steg fram.