»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»
»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg ur droskan och kastade sig i sin makes armar.
»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin våning medan frun försvann med häst och vagn»—samtliga polisögon riktades misstänksamt på Olsson—»och sen lurade han opp mig på tåget för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se varken häst eller droska igen.»
Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och överkonstapel Flammén sade stolt:
»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»
Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:
»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.
Och Enqvist körde.
MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL
Handelsresanden Ivarström satt ensam i Grand Hotell Bondåkras tämligen enkla kafé. Hans uppsyn var dyster och i handen höll han ett exemplar av den innehållsrika tidskriften Sveriges Kommunikationer, och den gjorde honom inte glad.