»Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän knackade lätt mot varandra.
»Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir förolämpad.»
I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga förolämpa Rosa.
Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat.
»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk. Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde stackaren.»
Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm under Johns.
»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är kvinnan kärt.
Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj. Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade.
Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade balen.