»8,47», svarade Ivarström genast med ett stolt leende.
Men Bergström log ännu bredare och svarade: »Knappast! Det är den förste november i morron vet du väl, och alla tåg som inte äro indragna har fått ändrade tider.»
I flera minuter stirrade Ivarström rakt framför sig, sedan skrattade han, ett tomt skratt, och började räkna upp stationerna på Bergslagsbanan baklänges.
* * * * *
Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg på Statens järnvägar.
I SNÖSTORMEN
»Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!»
Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga inbjudning till Zackeus Boman.
Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam väntade sig ett enklare hjältedåd av honom.
Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra. Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje.