När han dagen därpå färdades till Smörmåla fortsatte han sitt studium, och lyckades under denna korta sträcka, om också rätt långa tid, fullkomligt bemästra tiderna Barbacka—Smörmåla och vice versa.
Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla, och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen.
Det dröjde inte länge förrän Ivarström kunde alla tågen mellan sina huvudstationer som ett vatten, med tågombyten och allt, men då var hans aptit på tågtider väckt, och han började omedelbart slå i sig även småstationerna. Varje ledigt ögonblick ägnade han åt Sveriges Kommunikationer, och hans konversation rörde sig med så stor förkärlek om tågtider att kunderna började finna honom litet tråkig, och orderna inte blevo fullt så stora som förr, när han undfägnade dem med historier, som en mindre van gardist skulle rodnat åt. Men Ivarson tänkte inte så mycket på order nu, han tänkte på tågtider. Och så småningom hade han nått sitt mål. Han kunde alla tågtider i hela sitt distrikt, och kunde dem som ett vatten.
Då slutade han studera och orderna började åter bli bättre, för nu var Ivarström rolig igen. Det blev en omtyckt sport bland kunderna att förhöra Ivarström på tågtiderna och de brukade slå vad med sina vänner om att han utan ett ögonblicks betänkande skulle kunna säga när vilket tåg som helst kom, eller borde komma, till vilken station som helst inom hans distrikt.
Ivarström demonstrerade gärna, mycket gärna, sina färdigheter, och berättade dessemellan sina berömda historier, och kundkretsen började tycka att han var en sabla karl, som gick utanpå alla sina kolleger, varav följde att hans orderlistor blevo allt längre och längre, och hans provisioner följaktligen fetare och fetare.
Men en vacker kväll i kaféet på Grand Royal Palace Hotel i Fälanda träffade Ivarström en annan provare, som med en viss vana talade om tågen i Norrland. Visserligen besatt han inte på långt när den kännedom om norrlandstågen som Ivarström om sitt distrikt, men hans yttranden tände i alla fall högmodsdjävulen i Ivarström, om också inte utan själskamp, att lära sig hela tågtidtabellen.
Nu började åter en studietid för Ivarström. Varje ledig stund och en hel del stunder, som inte borde ha varit lediga, ägnade han åt Sveriges Kommunikationer. Sina samkväm med kunderna inskränkte han till det minsta möjliga och det dröjde inte länge förrän firman fick anledning skicka honom brev, som fastän icke i sig själv uppmuntrande, dock voro ägnade att sporra honom till ytterligare försäljningar.
Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans läppar.
»Hej, gubbar» skrek han till manufakturhandlarna, som redan sutto där i väntan på den supé han skulle bjuda på. »Nu kan ni inte kugga mig på ett enda tåg i hela Sveriges rike. Jag kan dom varenda ett, snäll-, person-, blandade och godståg, och alla stationer och hållplatser.»
Då log manufakturhandlare Bergström sade: »Kanske du kan säga mej när 7,38 från Oxelby lämnar Buskås i morron.»