»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en kyss!» Rosa drog sin arm ur hans.
»Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller icke har dock aldrig blivit fullt utrett.
»Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara med lilla näbbet, så ska—»
Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog figurens plats i snödrivan.
»Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»
Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i snöstormen.
FÖRSTA APRIL
Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat.
»Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn!
Skall jag dra ifrån gardinen?»
Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen åt sidan.