»Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj, så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen.
Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga.
»Snöar det?» sade han och såg mot fönstret. »Inte kan jag se någon snö.»
Städerskans hänförelse kände inga gränser.
»Hi, hi, hi! Nu lurade jag allt kassörn ändå. Det är första april i dag, vet väl kassörn. Tänk, att kassörn skulle gå i fällan så lätt.»
Hon avbröts av ett oartikulerat rytande från sängen.
»Tag kläderna, människa, och dra…! Nå, är hon ute än?»
Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet.
»Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik Dalström.»
Dalströms humör, när han en timme senare intog sin plats vid kontorspulpeten, var inte det bästa, och hans misstänksamhet närmade sig det patologiska. I varje ord, i varje fråga, och framför allt i varje meddelande vädrade han ett försök att lura honom april, och han var på sin vakt med en ängslighet, som gjorde varje sådant försök från början dömt att misslyckas.