Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne mäktige man hade något att säga Dalström. Men ändå kom unge Blomgren och ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra heligaste.
Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken.
Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack in huvudet innanför dörren och vrålade:
»Herr Dalström till chefen!»
Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom.
»Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så får han komma hit.»
En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte nu i blått.
»Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte behagat komma», sade han.
Dalström bleknade.
»Jag tänkte—», stammade han.