»Jag hörde ert svar till springpojken», fortsatte chefen, »och—tyst, försök inte förklara er, ni gör bara saken om möjligt värre—men något dylikt har aldrig förr förekommit i min affär. Jag hade verkligen tänkt öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.»
Pang! Dörren slogs igen.
Den närmaste timmen satt Dalström tyst och feladderade kolumn efter kolumn i kassaboken. Ingen av kamraterna tilltalade honom heller; det låg en stämning över kassakontoret som vid en bättre begravning. Men framemot lunchtiden räckte kontoristen Bergkvist, som skötte telefonerna, honom luren och sade kort:
»En dam!»
I Dalströms inre flammade en plötslig ilska upp. Han hade bett sin älskade, fröken Andersson, att aldrig ringa till kontoret, så han visste säkert att Bergkvist även under nuvarande sorgliga omständigheter var simpel nog att vilja lura honom. Men han tog emot luren.
»Dra åt skogen», sade han behärskat in i tratten. »Jag har viktigare saker för händer för att låta mig störas av sådana här förbaskade dumheter.»
»Men, Johan, vad säger du?» svarade fröken Andersson. »Skall jag dra åt skogen? Skäms, herr Dalström!»
»Augusta!» skrek herr Dalström, men det var för sent. Avringningen surrade redan i luren.
Kallsvetten trängde ut på Dalströms panna. I dag var sannerligen en olyckornas dag. Han försökte åter addera, men inte ens feladderingen ville lyckas, och när lunchtimman slog, drog han en suck av lättnad. Nu skulle han genast störta till sin älskades bostad och förklara saken, och sedan skulle han skicka ett brev till chefen och ställa allt till rätta även där.
Men när han drog på sig överrocken, kom hans specielle vän Andrén, som gått förut, springande tillbaka uppför trappan.