»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.
»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.
Direktör Askengren stannade.
»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att bli tilltalad på det viset.»
»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.
Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.
»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet går av honom.»
Men Askengren skrattade.
»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»
Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc., nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid att ge sig av igen.