»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.
»Kom hit med jollen, Olson!»
»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.
»Fö—hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.
»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att doppa honom.»
Men Askengren höll honom tillbaka.
»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden ur kroppen på honom.»
Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra ögonvrån.
»Här ska—va-hara tyst—hupp—om nätterna. Tyst, säger jag!»
»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av plebejer.»