»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa oss lika mycket kosing till.»
»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju pengar.
»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp ruttna ägg och—»
Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.
ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE
Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig, betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en svensk-amerikan.
Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.
Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.
Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.
»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till järnvägsstationen?»