»No!» svarade den ljushårige.
»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan, kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det är annat än Sweden.»
Den ljushårige log överlägset.
»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»
»Åh, nä men det var roligt—»
Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre »svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de förtjänat där ute i det underbara landet.
»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare inspektion.
»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du också har pengar, Jackson!»
Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas lystna ögon.
De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen; han spelade inte kort, sade han.