Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och skepparn myste.
»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.—Jungman! Klar med giggen, jag skall ro över till bergensaren där borta.»
Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.
»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem noget?»
Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit andedräkten från en mindre massiv man.
»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår! Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas till köpare här.»
»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi hädanefter låta tala svenska.
»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»
»Hå, fanken!»
»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»