Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.
»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som kapten vet.»
Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat att tänka på.
»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten. Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»
* * * * *
Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör. Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves, ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.
Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med förmän och överordnade.
Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort obevekligt stängde sina portar.
»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna kvinnorna.»
»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och se på geishorna?»