»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ….»
Styrman Bryngelson hostade lätt.
»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper att dricka te», sade han.
»Vad får man där då?» frågade Broman.
»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»
»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»
»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»
Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda, att dylika tjut helst icke borde förekomma.
I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför honom.
»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i gång, styrman.»