»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten. De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i väg.
Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten, och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det bleka skenet.
»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna sitter jäntorna i burarna.»
»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.
»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här i landet. Kom så går vi in!»
I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.
»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så mycket som en stol att sitta på.»
Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga begäran.
Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.
Kapten Broman var förtjust.