»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot här, jäntor!»
Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot golvets smala bambutiljor.
Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under djupa bugningar.
»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna, på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»
Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan, och in kom Kinumé.
Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in, hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono, översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt, som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var Nagasakis skönaste yoshi.
»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha lust att ta med mig hem till Sverige.»
Norrmannen skrattade.
»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»
Broman var genast med på saken.