Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde bort.
* * * * *
Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör, huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat bort nära tre tusen kronor.
Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen.
»Oh, you honorable captain», sade japanen.
»Vad är det om?» fräste Broman.
»O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé, och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.»
»Dra åt helsicke!» sade kapten Broman.
EN RÄTTSFRÅGA
»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt, det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver aldrig ta miste på de två sakerna.»