»För tju—jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»
Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta nya hundralappar.
»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån, samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får. endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre middag.»
»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och passar på tillfället att göra ett litet kap.»
»Såvida inte samvetet—», sade en av de andra.
»Åh håll mun», sade Silverling.
Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande från andra sidan gatan.
Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.
»Skall herrn köpa en hundralapp!»
»Vafalls?» sade den andre och stannade.