»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»
Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.
»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan, så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och driva med folk?»
Så gick han.
Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen för en stund.
Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.
Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.
När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade sig, antastades han av Ansén:
»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»
»Köpa vad?» svarade officern och stannade.