»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker strika.»
»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»
»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu, och vi får la följa exemplet.»
»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»
Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.
»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen hur vi vell hat.»
»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte vell strandsätter oss.»
Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes återresan i laga ordning.
Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.
»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.