»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»
»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»
»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»
Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma överens med lokföraren.
Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.
På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.
»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I för egentligen. Vell I ha mer lön?»
»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi får mera lön, så får vi la tacka.»
»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»
»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi i alla fall.»