Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning satte han i gång.
För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid, vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de officiella.
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.
En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»
»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre, så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra mä tåget.»
»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»
»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?» frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om tåget blir stående ute på linjen.»
»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä, så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»
Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av, och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.