Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka baklänges.
Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:
»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.
»Vafalls?»
»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»
»Men det är ju strejk, och—»
»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör pojkarna hem tåget.»
»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör vi't inte.»
»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»
De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.